Spagettiben...

Ja, spagettibenen kommer inte enbart av att jag o maken åkt skidor både Lördag o Söndag, en mil per dag...O det KÄNNS kan jag meddela..Ojoj, vilken träningsvärk, särskilt i ljumskarna o i låren, tur att vi har ett enplanshus, annars hade jag nog inte kunnat gå uppför trapporna..hihi. Lite pyrt känns det däremot när man blir omkörd av äldre herrar..ja 70+, o inte bara en gång, utan fler..Vilket betyder att de kör kanske en 3-4 mil..Jaja, de har ju flera års vana, det har inte vi, så vi är nöjda men en runda på en mil....än så länge.

Här är en bild från ett annat spår....där det finns många backar...puh.

Ja, spagettiben fick jag i morse oxå, o det var Maila som orsakade dem...De som känner henne vet att hon är en ovanligt snäll o lydig hund. Hon har aldrig sprungit ifrån mig, så att gå med henne lös på passande ställen har ju aldrig varit några problem. Vid möte med andra har jag bara kopplat henne, o jag har tom. fått stopp på henne när ett rådjur sprungit ut framför oss...Nåväl, i morse gick vi som så ofta på vägen bakom industriområdet inte långt från där vi bor. Där kör knappt några bilar, o inte många går där heller. Hon var bakom mig, o ibland kan hon stå lite väl länge o nosa på något, men när jag kallar brukar hon komma..Det gjorde hon inte idag. Jag gick då tillbaka där jag sett henne sist..Puts väck var hon. Då blev jag lite orolig. Eftersom det hade snöat på natten kunde jag se hennes fotspår. Jag såg att hon hade gått efter mig en liten bit, men sedan vänt o gått ner mot affärscentret o parkeringen. Utanför där går stora vägen...Jag småsprang lite o följde spåren (jag visste ju inte helt säkert att det var hennes spår, men chansade). Jag såg att hon gått in på parkeringen, sneddat över gräsmattan, gått mot övergångsstället (tappade såklart spåret på den saltade vägen). När jag gått över vägen tog jag till höger, på cykelvägen (vi bor åt det hållet, så ännu en chansning), där kommer man sen till ännu ett övergångsställe, till ytterligare en cykelväg...Tyckte mig se tassavtryck även där, som sedan sneddade över vägen (precis som jag gör), istället för att ta gångtunneln...Då var det bara backen upp till vår gata..Pulsen slog, skulle hon vara hemma...När jag kom upp på vår uppfart, vad får jag se...Jo där stod hon, o jag blev så glad...Vad hon har tänkt på fattar jag inte..Hon ville kanske inte gå så långt idag...eller. Nej, nu kommer jag inte släppa henne med ögonen när vi är ute o går....Måste erkänna att jag blev lite imponerad över att hon hittade hem ändå...eftersom vi gått ett annat håll dit, o nästan aldrig gått ner till affärscentret...

Slutet gott, allting gott....

Kramar

Hon är klok Maila! Men nog förstår jag att du blev orolig...

Så duktiga ni är på att åka skidor, en hel mil, blir trött bara jag tänker på det! :D

Ha det gott!

kraaaaaam!

Liza

Vad härligt det ser ut i skidspåret, vi var ute en sväng i går med med ovallade skidor tog det en evighet att komma runt det korta spåret så vi gav upp efter 1,4 km bara. Nu måste jag leta upp min stora vallarbox så vi kan ut igen.

Kramar

wow va långt ni åkte va härligt förstår att det känns efteråt men gött med lite träningsvärk:)fin bild

OJ vilken oro, tur att hon gått hem och att allt han gått bra på vägen.

Kram

Vilken tur att hon har inbyggd GPS :-) Det måste ha varit väldigt oroligt för dig att inte veta var hon höll hus. Skönt att det gick bra.



Kram Annette

Oj oj, visst blir man orolig! Dixi är också duktig på att hålla reda på mig. 4-5 ggr har vi tappat bort varandra men antingen har vi hittat varandra i skogen så småningom eller så har hon hunnit hem. Men före jul så var hon borta i 1 1/2 timme---då fick jag hämta henne på polisstationen! Någon hade "hittat" henne på gatan och kört henne till polisen.... det var bara den lilla grejen att de plockat upp henne vid vårat hus!! ; )