I vår o sommar har det hänt att jag vaknat av en återkommande mardröm. Jag har vaknat i panik o känt mig helt desorinterad, o känt mig instängd, i ett trångt utrymme. Jag tror att det hör ihop med det jag var med om i våras. Jag o maken o ett glatt gäng flög till Polen. Vännen M är från Polen så hon ville visa oss så mycket som möjligt under de dagarna vi var där, o hade ett tajt schema inplanerat.
Det började med en guidad tur i en öppen elbil genom hela Krakow....Så underbart vackert det var där, speciellt den Judiska delen av Krakow...Mycket färger o många resturanger med uteserveringar. Tänk att i Krakow finns det 130 st kyrkor..helt otroligt vackra. Ja det fanns hur mycket som helst att titta på. Detta var tänkt som en "nöjesresa" så vi besökte inte koncentrationslägret, vilket annars hade varit "intressant" (vet inte vad för ord man ska använda där). Det får vi göra en annan gång...
Nåväl, saltgruvan skulle vi besöka en dag, den låg en bit utanför Krakow.
När vi kom dit så tog guiden oss till en dörr..När vi stigit innaför den, så var det ett ganska trångt trapphus, i trä..allt var i trä. När dörren slog igen bakom oss fick jag lite panik. Jag sa: Nej, jag fixar inte detta..Guiden tyckte att jag skulle försöka, klarade jag inte det så fick vi vända o gå upp igen...Ok, jag traskade på, 400 trappsteg ner, vi stannade på 60 m djup...Ok, jag andades o kände att det var ok. Det öppnade upp sig lite därnere, o gångarna var ganska breda, o sen var det ju så mycket vackert att titta på.
Vi gick vidare, neråt...130 m, där var det stopp, vi (turister) fick inte gå djupare än så..Rätt som det var så öppnade allt upp sig, o ett sagolikt rum (kapell) visade sig....
Jag min dumme fjant hade inte kameran med mig så dessa är tagna med mobiltelefonen...Man kan inte se på dessa bilderna hur imponerande detta var...
Nåväl, sen skulle vi upp. då skulle vi åka hiss...Vi (tre av oss o guiden) skulle åka i en hiss..En hiss med tak, väggar o golv i galler...usch. När vi precis klivit in i hissen så kommer 4-5 stora karlar o ska åka med. Jag står längst in i hörnet o de trycker på...Åh, panik igen, jag bara tryckte mig ut o började storböla...jag fixar inte detta..Då säger guiden att det var enda vägen upp o karlarna tar tag i mig o drar in mig...Jag gråter men då började de sjunga, högt o vackert för mig (för att jag ska glömma var jag är), samtidigt som de filmar mig med sina mobilkameror...Jag grät o skrattade omvartannat....Hela vägen upp sjöng de för mig...haha
När jag kom upp ur underjorden igen så var jag så glad att jag vågade gå ner, meeeeeen jag gör ALDRIG om det. Så jag tror att detta har legat i mitt undermedvetna o kommit fram i drömmarna, jag är jätterädd för trånga utrymmen, o sen dessutom under jorden...men vackert var det :)
Ha en skön Lördag
Kramar
